En Älskarinnas Bekännelser

Dagarna gick, oerhört långsamt. Hans riktiga liv, det med fru och barn och fritidsaktiviteter höll honom borta från mig och gjorde det svårt att träffas, svårt att få tid till att prata om vad tusan det var som hände och vad som skulle hända nu.
Tredje kvällen fick jag ett sms:

Jag tror att jag ska ut och springa ikväll.

Två timmar senare stod jag i skydd av mörkret på en parkering vid hans gröna bil och väntade på honom med hjärtat i halsgropen. Han släppte in mig i bilen, startade motorn och tog min hand.

- Skog eller hav? frågade han.
- Hav, svarade jag och tryckte tummen mot hans handflata.

Så vi körde till havet och parkerade avlägset och sen ledde han mig genom det kompakta mörkret över småstigar och klippblock tills vi hamnade på en bänk på en kulle. Där satt vi sen, tysta, tills jag sa något om stjärnhimlen och han kysste mig.

Kysste mig.

Utan något att skylla på, utan att vara berusad, utan påverkan från någonting annat än oss tog han tag om min nacke och kysste mig.

Påväg tillbaka var jag knäsvag med min rygg mot hans mage och återigen frågade jag: vad är det här? Egentligen? och han sa vi leker och jag stannade upp; leker? är det så enkelt?

- Du vet min situation. Det här är allt jag kan ge.

Tystnad. Stålsätter mig.
Låter honom släppa av mig kontoret, sätter mig ner, skriver månadsrapporten jag borde haft färdig för en vecka sen.
Allt jag kan ge.

Är det? Tillräckligt?

Kan man veta? Redan?

Det är där jag är nu.

Jag visste inte vad som skulle hända när jag kom till jobbet på måndagen. Jag hade stålsatt mig, förberett mig på att det var en engångshändelse, ett misstag som inte skulle upprepas.

När jag låg med huvudet mot hans bröst mitt på kontorsgolvet den där kvällen, när hans fingrar flätat in sig i mitt hår, undrade han vad jag skulle ha honom till.

- Jag är en halvfet trebarnspappa.
- Inte då.
- Vad hade du tänkt dig? Med mig?

Han rullar över på sidan, huvudet i handen. Väntar. Jag kan inte svara, frågar istället tillbaka:

-Vad händer nu? Kommer du bli kall och avståndstagande på måndag igen?
- Det hoppas jag inte.

Sen är han hos mig igen; hans läppar är varma mot mina och ingenting händer omkring oss på mycket länge.

Slår mig ner framför datorn, öppnar mailboxen. Ingenting.
Kollar telefonen. Ingenting.
Går ett varv i korridoren, pratar med den rödhåriga receptionisten, undrar inombords om hon vet - om hon såg oss smyga iväg men inget i hennes breda leende skvallrar om misstanke.

Tillbaka vid mitt skrivbord ser jag. Han har mailat.
Inget himlastormande eller explosivt, inga änglakörer eller hejarramsor. Men likväl åtta ord från honom till mig:

Hej.

Jag är inte kall och avståndstagande.

Det räckte.

Det var dags för ännu en festlighet på företaget och mitt hjärta slog vansinnesslag av nervositet och förväntan. Efter två månaders retfullt mailkonverserande med Herr Omväxlande-kall-och-varm var det dags.

Varför jag inte avstyrde det? Redan då? För att han hade mig fast. Det är svårt att förklara; men han är så solid och förankrad, och jag är så yvigt impulsiv. Han var allt det som fick mig att andas lugnare stressiga dagar bland alla dessa vita telefoner och tankar på vadsomhelst.
Han gav mig litegrann hela tiden i sina mail; bara små glimtar av lekfullhet. Sen blev han kontorsstram och avståndstagande igen - var tyst i dagar. Tills han återvände med sirliga meningar. Som ingenting.
För dig kanske det låter underligt men det var just därför. Han agerade inte som någon annan man jag mött och jag hade inte en aning om vad jag skulle ta mig till med honom. Så jag var tvungen att fortsätta. Var tvungen att lösa pusslet.

Jag trodde att det aldrig skulle hända. Vi satt i matsalen, mitt bland alla andra högljudda, och drack drinkar och tittade på varann. Länge. Jag var beredd att ge upp, beredd att resa mig och säga "tack så mycket" och ringa en för dyr taxi och åka hem och äta glass och beklaga mig över min egen idioti när det hände:

Hans fot under bordet.

Först tvekande. Sen bestämt krokande runt mitt ben, hans händer under bordsskivan mot mina vader och jag hann bara tänka jag har inte rakat benen! tills hans fingrar lirkat in sig under mina jeans och kittlade glipan mellan stövlarna och knäet. Bara hans fingrar mot mit ben, inget annat, men det svindlade i mig och då visste jag. Kunde inte vända.

Vi hamnade på hans kontor, såklart. På vägen dit, i trappan, hans hand famlande i mörkret. Och sen min rygg mot väggen och hans bröstkorg mot min -
jag minns att hans andetag var förvånade och att han doftade mint. Den fjädersmekande känslan av hans läppar.
Sen kyssen.

Ja. Där stod jag. Handfallen och skenande inombords med en hand mot hans bröst och den andra hårt knuten om ledstången.

Nykysst.

Av en annan kvinnas man.

Och sen måndag igen.

Jag satt vid mitt skrivbord, nyfikenhetspirrande. Nu efteråt kan jag undra vad som hade hänt om jag inte hade letat upp hans mailadress i företagets mailkonto, om jag inte hade skickat det där första mailet, det som kanske startade allting. Men det är inget jag kan göra ogjort. Eller vill.

Det var egentligen ganska oskyldigt, det också. Bara ett

Tack för senast.

Sen en evighetslång längtan. Jag hann hämta två koppar te och kopiera en konkurrensanalys innan min mail tog ett djupt andetag och pinglade till:

Tack själv. Var tog du vägen?

Och det var vår början. Det var det första av alla mail som den närmsta månaden skulle pulsera från mig till honom och tillbaka igen. Dag för dag blev jag modigare, tog ut svängarna, blev tydligare i mina anspelningar och han -
tja, han var så som han alltid är. Rak, pondustung och framåt för att sekunden efter bli tyst och flyende. Jag lockade med ord, försökte leta mig innanför hans skal. Vi möttes på sammanträden jag spenderade timmar på att göra mig vacker inför och jag satt mitt emot honom i allvarliga salar och sände signaler så tydliga att de andra mötesdeltagarna borde rodnat.

Jag vet inte om jag valde honom eller om han lät sig väljas. Men någonstans i mitten av alla dessa mail kunde jag inte längre säga att det var lek, att det inte skulle gå längre. Man brukar alltid höra att "det var ingenting jag planerade - det bara hände" men så är det inte. Vid någon punkt bestämmer man sig för vad man vill och genomför det.

Någonstans formuleras en Avsikt. Och sen tar man steget.

Efter någon månad var det dags för kick off på bolaget och jag anmälde mig. Självklart anmälde jag mig. Inte bara för att kanske få träffa på Honom, absolut inte - ärligt talat hade han fallit lite i glömska vid det här laget. Eftersom jag inte sett honom igen hade han blivit någon som bara snuddade medvetandet då och då; som tanken på en cigarett kan göra ibland hos den som egentligen slutat röka för åratal sen.  Nej, jag anmälde mig för att jag är en sån som alltid är med på de där sakern, hur krystade eller överdrivna de än kan vara. Dessutom var jag ju förhållandevis ny på företaget och behövde skaffa kontakter.

Vi skulle hålla till vid en stugby utanför stan och se till att frottera oss rejält med varann. På schemat stod tipsrunda, pilkastning, middag och efterföljande galenskaper. Tanken på tipsrunda var väl kanske inte orgasmisk men jag försökte se ljust på det hela och höll tummarna för att jag skulle hamna i ett trevligt "lag". Och det gjorde jag. Med honom.

Såhär efteråt har han berättat att det var meningen. Att det var han som valde mig, han som satte mig i sitt lag. Att det var för att han mindes mig sen den där eftermiddagen och blev nyfiken på vem jag var. Men jag vet inte. Egentligen spelar det nog ingen roll.

Så kom det sig alltså att vi spenderade några timmar i varandras sällskap i en skog med en blyertspenna och trettiosju ett-kryss-två-alternativ om nationell ekonomi. Han var stram och salt och jag var fjärilslätt och snabbpratande. Oavbrutet försökte jag utmana honom verbalt, för det är det jag gör, och oavbrutet lät han sig inte påverkas. Han var en stenstod helt omöjlig att läsa. 
Väl i mål kom vi på olika håll och jag hamnade till bords mellan den rödhåriga från receptionen och sommarvikarien som alltid använde för mycket after shave. Snett bakom mig till höger satt Han och under hela middagen försökte jag sitta vriden så mycket mot sommarvikarien jag bara kunde så att jag kunde ha Honom i ögonvrån under tiden jag åt grillat och Pratade Artigt. Om Han märkte det låtsades han inget om.

Efter middagen kunde jag äntligen skaka mig loss från mitt bordssällskap. Jag fann Honom sitta tillbakalutad i en fåtölj i baren med en whiskey och ett snett leende. Jag slog mig ner och där blev jag sen sittande resten av kvällen medan vi pratade bakgrunder och försökte ge komplexa analyser av varandras person. Han såg mig som ett partydjur på flykt undan något och jag såg honom som överspänd och ångestbenägen. Vi skrattade åt varandras påhittighet och skålade oskyldigt. Jag tror till och med att vi dansade.

Jo. Vi dansade. Det vet jag säkert för att jag minns att hans händer slöt sig tätare om min ländrygg och att jag hann tänka "Han hade kunnat -" innan någon stängde av musiken och ropade att bussen var på väg.

Det var där det på riktigt började. Oskyldigt och utan tanke på sen.
Att ett sen ens skulle finnas var inte ett alternativ.

Det började mellan oss så som jag antar att det alltid gör. Han kom i mitt synfält och stannade där. Ni vet hur det är, vissa möten går inte att skaka av sig. Det första mötet med honom var ett av dom.

Det var i början av sommaren och det var olidligt varmt på kontoret och tusen vita telefoner ringde outtröttligen. Trots att han numera hävdar att det gör han visst så tror jag inte att han kommer ihåg den där dagen nämnvärt, eftersom allt startade hos mig långt innan han var medveten om vad som höll på att ske. Jag var lättretlig och varm och uttråkad till oigenkännlighet. Han var äldre och sval och framförallt oåtkomlig. Kanske var det därför.

Hursomhelt. Där stod han iallafall den eftermiddagen, mitt på golvet, och tog sig plats. Sa att han skulle ha dagens riskrapport; hade en lång tågresa framför sig dagen efter och behövde lite reslektyr. Och min chef, som skulle lämna över rapporten, satt i telefon - kunde kanske jag hjälpa till istället?
Jag visste inte vem han var men fastnade i honom redan där. Det var något med tyngden hos honom; hur han stod lite bredbent alldeles stilla medan kaos rådde runtomkring i form av springande praktikanter och skrikande faxar. Jag minns att jag undrade hur jag såg ut för honom där jag snubblade över de tjocka mattorna i min ostrukna blåa skjortklänning och med håret lite varmfuktigt i nacken i en slarvig knut. Jag minns att jag försökte rätta till mig i smyg, göra mig representabel för att kunna mäta mig med hans knivskarpa kritstrecksränder. Utan resultat.

Pratade vi? Jag tror att vi pratade. Jag tror att jag skenade för fort som vanligt och att han såg road ut, jag tror att vi kan ha diskuterat semesterplaner och trivialiteter för jag vet att jag var mitt uppe i en monolog när min chef hade pratat klart och en riskrapport stacks in emellan oss och avslutade allting. De två började prata Arbete & Allvarligheter och jag backade undan, behövdes inte längre. Och någon minut efter hade han försvunnit ut genom dörren igen med sin rapport fast förankrad under armen.

Och kvar fanns jag, utan en aning om när vi skulle ses igen.

Jag antar att jag måste ge lite bakgrundsinformation, trots att inte så mycket har hunnit hända.

Jag: 28, flytande, svävande i min personlighet, alltid fröken huller-om-buller.
Civilstatus? Ännu inte intressant.
Gör: Arbetar på ett stort företag, med försäkringar. Mer ingående än så behöver jag inte vara. Surfar för mycket på jobbet och har en bidrottning till chef som jag kan sätta pengar på avskyr mig.

Han: 44, fastankrad, stabil. Alltid välstruken och strikt. Går som John Wayne och klipper sig för ofta.
Civilstatus: Gift. Väldigt gift. Gift på tre barn-en villa plus fritidshus-två bilar-femton år tillsammans-sättet.
Gör: Arbetar på samma företag, men en annan avdelning. Chef för Aktier Och Annat Vuxet. Jobbar hårt och intensivt och spenderar mycket tid med papper så invecklade att man måste ha en rynka mellan ögonbrynen när man läser dom.

Vi: Ja, herregud - vad är vi?

Ja. Hur börjar man? Egentligen?

Jag funderade ett tag innan jag beslutade mig för att börja blogga om det här; om Han och om Mig och Vad Det Nu Än Må Vara som händer emellan oss. Jag vet att många av er kommer att bli arga och anse att jag är en dålig, dålig människa. Vilket jag kanske är. En del av er hoppas jag dock kan se det hela lite mer... tja vad vet jag... omoraliserat? Neutralt? Att ni kanske kan se förbi själva sveket och titta på det som finns under istället;

förhoppningen

Och kanske finns det till och med någon som sitter i samma situation som jag, och som letar febrilt efter ord att sätta på hela Händelsen. Ni kan få låna mina, om jag får låna era. För det är ett virrvarr av tankar och känslor och upp-och-ner-saker och jag vet inte alls vad som kommer ske. Men ni kan få vara med mig på resan. Om ni vill.