Att förklara en fjäder.
Vi låser in oss på hotellrummet och han är överallt bara jag sträcker på mig, hans hud är varmare än jag mindes den och hans hjärta slår lugna meddelanden mot mitt öra där jag ligger med huvudet på hans bröst och blundar med fingrarna på hans mage.
Någonting förändras under timmarna vi älskar oss igenom, något liksom landar mellan oss som en fallande fjäder och bäddar ner sig mellan hans händer mot mina och lägger sig till ro.
Det är en så liten skiftning, bara som en kittlingen av en ögonfrans på kinden eller som känslan av solvarm parkett mot vinterfötter, men den finns i hans ögon när han ler och jag känner den strax under bröstbenet;
dagar efteråt försöker jag förklara den för Kim men hittar inte ordet hittar det inte! och med pannan uppgivet mot köksbordet mumlar jag:
- Jag kan inte förklara det bättre, Kim, men något hände mellan oss den där dagen och det känns som en fjäder.
- En fjäder?
- Ja. Du vet en såndär som finns i gåsdunskuddar. En sån, fast som känsla.
och Kim skrattar och stryker mig över ryggen och säger jag förstår fast hon egentligen inte.
Men innan, långt innan, är det bara han och jag och en låst dörr och vi står i en klaustrofobiskt liten duschkabin på fjärde våningen och jag når honom bara till halsgropen. Han håller duschmunstycket mellan oss så att vattnet kan hitta nya vägar från hans bröst till mitt, hans axlar tar andan ur mig och ingenting annat spelar någon roll för mina armar kan vila så lugnt runt hans ländrygg.
Och hotellrummet är en säng och inget annat; vi sitter uppkrupna mot sänggaveln och äter smågodis med benen ihoptrasslade som grenar under täcket och hans hår spretar lyckligt mellan mina fingrar och vi argumenterar om vem som doftar godast egentligen, och den där fjädern studsar och gör loopar av vinddraget när han skrattar och i mitt liv har jag mött så många män men ingen har förvånat mig som han gör -
och någonstans på vägen hem slår det mig att det är förmodligen såhär det känns att vara hav när det mullrar men det spelar ingen roll
det gör inget
för i mig är alla dörrar öppna och stränderna redo för stormen.
.
Att pausa ögonblick.
En del saker måste skrivas om.
Vi har åkt bort och stulit oss en hel dag och en hel natt;
vi går i snön på smala stigar; den ena efter den andra, och han halkar framför mig och hans nacke har lockar som mjukt vinkar åt mig över halsdukskanten och ibland när han pratar vänder han huvudet åt mitt håll och hans profil är bedårande.
- Jag håller inte med, säger han plötsligt och kylan bildar ett moln av rök runt hans huvud.
- Va?
- Du säger jämt att jag är tyst. En tyst man. Jag håller inte med. Jag pratar hela tiden. Du kan fråga vem som helst som känner mig.
Han stannar på stigen och vänder sig om; ögonen är smala och har samma färg som tunn is över vattenpölar.
Jag ler:
- Att du pratar innebär inte att du säger något, hjärtat. Jag kanske menar att du inte pratar om det jag tycker att du borde prata om?
- Det, säger han och sträcker upp ett handskgömt finger mellan oss, är en helt annan sak.
Sen knäpper han översta knappen på rocken, blinkar åt mig och fortsätter att gå.
Vi har åkt bort och stulit oss en hel dag och en hel natt;
vi går i snön på smala stigar; den ena efter den andra, och han halkar framför mig och hans nacke har lockar som mjukt vinkar åt mig över halsdukskanten och ibland när han pratar vänder han huvudet åt mitt håll och hans profil är bedårande.
- Jag håller inte med, säger han plötsligt och kylan bildar ett moln av rök runt hans huvud.
- Va?
- Du säger jämt att jag är tyst. En tyst man. Jag håller inte med. Jag pratar hela tiden. Du kan fråga vem som helst som känner mig.
Han stannar på stigen och vänder sig om; ögonen är smala och har samma färg som tunn is över vattenpölar.
Jag ler:
- Att du pratar innebär inte att du säger något, hjärtat. Jag kanske menar att du inte pratar om det jag tycker att du borde prata om?
- Det, säger han och sträcker upp ett handskgömt finger mellan oss, är en helt annan sak.
Sen knäpper han översta knappen på rocken, blinkar åt mig och fortsätter att gå.
Strax tillbaka.
Letar efter lite ord.
Läser er alla så länge.
Att tala ut.
Ja, älskade, jag är besvärlig som du säger - jag är ivrig och utan sans. Jag vet.
Och kanske var det mitt fel att allting började den där första gången; kanske var alla kyssar mina förlåt men hur många var det egentligen den där natten? jag räknade dom aldrig, möjligtvis för att de var lika tysta som du men -
Hursomhelst.
Jag vet att jag sagt att jag kan tänka bort dig men uppenbarligen är det inte ett dugg sant; för jag snurrar och svindlar och pratar om annat och ändå hamrar hjärtat länge efter att du har gått. Och det finns så mycket med dig jag inte kan ignorera, som din nacke och skrattets krökning i mungipan och den där rörelsen du gör när du knäpper sista skjortknappen eller sättet du tar i mig; bara min öppna handflata som du lägger din beslutsamma över
det som gör mig förälskad och förstummad när det egentligen borde -
äsch. vad vet jag?
Jag älskar hejdlöst och utan sans; jag biter din hals och jag åtrår dig och jag önskar kasta loss! utsätt dig! men din tröghet är tung som blötsnö och att komma innanför skalet är -
du vet.
Så ja, jag är besvärlig men avsked har aldrig passat mig och jag andas adrig lugnare än med huvudet på ditt bröst och benet om din midja - därför förstår jag inte heller varför du envisas med att streta emot, varifrån du fått denna stockiga envishet! för älskade, lyssna:
jag gav upp
för längesen.
Att ha söndagssaknad.
Jag saknar honom.
Är det inte underligt? Efter all den här tiden och efter alla dessa helger så blir jag fortfarande förvånad när saknaden efter honom (eller efter ett livstecken - ibland vet jag inte vilket) letar sig in i mellangärdet och slår ut. Så jag gör det jag alltid gör; tar promenader i snön och skriver sidor av förvirring och dricker mitt te men ingenting kan ta bort den där känslan så jag ringer Kim och pratar om hur snabbt man vänjer sig vid en annan människa och -
nej det är inte så farligt
För egentligen är det ju inte så mycket jag vet. Om varför jag hamnade här. Och om glädjen när han är tillräckligt nära för att kännas, och om varför han rör mig så försiktigt och hur fel alla andra har om mig - jag vet att jag har fallit och jag vet att det inte går att hejda, det gör det inte. Man kan inte backa förälskelse, kan bara ge den plats eller inte.
Och visst jag vet att jag gör fel ibland, allt det där jag säger och inte säger och låtsas oberörd av när det egentligen mer än berör mig men om det bara inte vore det att -
om han inte vore så förtvivlat vacker!
på det där sättet som män så sällan är, på det där sättet som skulle kunna få mig att börja röka igen. Som när han ligger på rygg med ena armen under huvudet och vilar med handen på min mage. Och att förälskas i honom är som att lära sig simma; mina fingrar snårar in sig i hans hår och hans andetag kittlar små, små pustar av värme mot min arm och det får huden att knottra sig av lycka och ni vet jag har sagt det förut:
jag valde aldrig att falla, det gjorde jag inte, och därför vet jag inte heller
hur man gör för att sluta.
Att ta sig an en helg.
Jag fick jobbet. Igår ringde VD:n och var pokersval på rösten tills vi kommit överrens; då log han med alla vokaler och sa vi längtar! och det gör jag också.
Kim kom över och kramade mig grattis och sen tog vi ett glas skumpa bland snöflingorna på min balkong och Kim rökte mjukpack och suckade över Omars arbetstider och jag åt skumbananer och suckade över det jag alltid suckar över; Herr Finans och hans förmåga att hela tiden ta ett steg framåt och två bakåt.
- Som om jag vore en foxtrot, säger jag och Kim ler.
- Bebe, du vet bara själv när det är dags att sluta dansa.
Och sen begrundade vi detta ett tag tills skumpan var slut och Kim var tvungen att ila, och jag kröp ner och somnade bland alla kuddar och drömde om hur en vacker man med många ord höll om mig, och när jag vaknade i morse hade mer snö kommit och en honomfri helg startat och
jag vet inte!
hur jag ska göra för det är inte så lätt med avsked när man kanske egentligen inte behöver, och varför all denna brådska? det blir ju ändå -
äsch. jag vet inte.
Och ibland rullar han över bollen till mig och säger välj du som om jag hade alla svaren och det spelar ju egentligen ingen roll hur vi gör för hur kan han inte förstå? märker han inte?! att efter varje sista gång med oss kommer det ändå alltid ytterligare en gång;
en sista.
Att tappa humöret då och då.
Hur ska jag förklara? Det är som att dra ner en rullgardin eller stänga en dörr. Ungefär så.
Vi argumenterar som vi alltid gör och han har än så länge inte lärt sig att vara försiktig med mina ord (mina ord - där jag är som ömtåligast); han går bärsärkagång bland meningarna och hans strävhet är vass som tredagarsstubb och jag vill lägga mig raklång över alla bokstäver och säga akta! men låter bli.
Och han pratar om svårigheten, om sömnen som inte alltid finns där numera, om det obekväma. Sen han träffade mig.
Han säger just ingenting om hjärtklappningen, lyckofladdrandet. Hos honom handlar det hela tiden om val. Men måste man välja? Och i så fall redan nu?
Hursomhelst.
Vid det här laget trodde jag att jag att det skulle vara enklare. Som om det skulle räcka med att mina händer förälskat sig i hans nacke och inte bara den:
Hans ögonfransar. Hans skulderblad. Hans fingertoppar över mina läppar. Allt det där.
Men nej. Just nu vi förstår inte varann och vi stångas som två älgar och hans röst blir ovädersgrå i telefonen när han pratar och jag vill brotta ner honom som Baloo på den där förskräckliga mattan han har och lägga mig som en trött snigel på hans bröst och gömma ansiktet mot hans hals och säga
älskade! allting är inte ett spel, man är inte tvungen att utmana -
(... det var så längesen han var här).
Att ge svamlet plats också.
Och plötsligt hör han av sig. Bara sådär, som när våren kommer eller som när lamporna tänds i trappuppgången när man kommer hem på natten, och hans röst har samma botten av heshet som alltid:
- Jag har fjorton rapporter och tre företagsanalyser att ta tag i. Jag får inte bli distraherad av dig just nu.
och jag kan höra hur han ler när han säger det och det är allt som behövs för att den där ishinnan av försiktighet som lagt sig över känslorna de senaste dagarna ska smälta bort och försvinna, och jag säger att det är okey, att vi kan prata mer sen när det är lugnare utan att mena det ett dugg. Och sen fastnar vi på linjen ett litet tag och han säger något om hur det var sist magiskt och jag håller med och bara tanken på hans handflator mot min midja gör att jag måste trycka fingertopparna mot pannan för att inte bli galen, och sen är de vita telefonerna där igen och vi måste lägga på.
Och ja, det var inte sant det jag sa såklart - det där med att vi kan vänta, helst skulle jag sätta mig på tåget till det där konferenshotellet han är på och slita telefonen ur handen på honom och förklara att jag i vanliga fall har en oerhörd behärskning precis lika stor som din om inte större! det är bara det att med honom har den försvunnit och jag kan inte vara sval hur mycket jag än försöker, jag har inte velat ha något såhär mycket sen -
ja. sen sist.
Och jag vet; utsikterna rapporterar hjärtesorg och dimma, men som jag försöker förklara när jag ligger på hans arm: det är något med dig jag är inte såhär, gör inte sånthär, i vanliga fall och han säger inte jag heller, aldrig
och jag måste tro att en man som har så mjuka händer kan förlora sig, vågar förloras, och gör det -
kanske?
Att se de små sakerna.
Jag äter lunch med Kim, vi sitter vid ett skrangligt cafébord och hon försvinner nästan i en grovstickad, lila skapelse och hennes frågor är honungslena över bordet:
- Något livstecken ännu?
- Nej.
Hon höjer på ögonbrynen, petar med gaffeln i sin pasta:
- Det kommer.
- Ja. Jag tror det. Förr eller senare.
- Vet du hur han tänker sen sist? Om allt?
En stunds tvekan. Sen:
- Nej. Nej det vet jag inte.
Sen är hennes hand där över min och så fortsätter vi att äta och prata om andra saker, sånt som inte innefattar honom eller mig eller fjärilarna där emellan, och på väg tillbaka till kontoret slår det mig hur lite jag vet fortfarande! och jag blir frestad att skicka ett sms hur älskar du? men låter bli. För -
hur får man ord i en man?
Jag vet inte. Men någonting i honom får mig att vilja försöka. Och det är inte bara hans händer i duschen och skjortdoftandet jag menar:
När han kysser mig (oförglömligt) pratar han inte heller, ligger över mig med en hand på min hals och är alldeles varm och salt och närvarande och huden på hans mage lämnar små små stråk av rysningar mot min. Han har ett ärr strax ovanför tredje revbenet dit mina fingrar har förälskat sig och han skrattar hest och kallar det krigsskada och det gör mig yr av allt-möjligt och varje gång han svänger benen över sängkanten för att gå känner jag att kanske?
har jag gett mig längre ut än jag kan klara? men så är han där igen och känslan av att inte bottna är levande och lika len som hans underläpp
och ingen tystnad finns som väger mer än det.
Att hitta nya vägar.
Efter lunchen idag tar jag en av kullerstensgatorna till andra sidan av stan för en anställningsintervju.
Inte på grund av Herr Finans (eller avsaknaden av honom, snarare, min mailbox har varit tyst i dagar) utan för allt det andra: för att jag jobbar på ett kontor där allting står stilla och där människorna inte vet någonting om varann och där det är så tyst att man kan höra receptionistens humoristiska sms-signal i varenda rum när hon får flirtiga sms från arkivmannen. Och det går inte. För jag är en sån som skrattar för högt och yvar för mycket med armarna och jag brinner, brinner, brinner och jag behöver syre och varma handflator för att fungera och här... här tar jag slut.
Fyra trappor upp öppnar de dörren; ägarna, och de har jeans och kavaj och skrynklig skjorta och de skakar min hand med båda sina och ser mig i ögonen och säger välkommen! och ingen av dom är en bidrottning. På väg till mötesrummet slås jag av hur allt doftar kaffe och i korridoren står en elgitarr som vi nästan snubblar över och den blonda av dom ler lite generat och säger vi har haft firmafest och jag gömmer skrattet i ett mhm? och känner att jag har kommit hem. En och en halv timme senare snubblar jag ut, förväntanssnurrig, och kan knappt bärga mig tills vi hörs av igen.
Och nej, inte ett ord från Herr Finans. Och ja, man kan säkert nicka och säga vad var det jag sa och smacka lite med läpparna och känna att jag har blivit lurad, förd bakom ljuset, igen. Men då har man bara sett det sträva i honom; fåordigheten, perioderna av total tystnad, oviljan. Och så är det inte. Han är mjukhet också.
Hur?
Det finns i sättet hans händer lägger sig som tunga svalor på mina armar när jag står bakom honom i duschen med armarna om hans bröst och lyssnar på hur vattnet låter när det ilar från hans skulderblad till min panna. Eller hur han, innan han ska gå, tar min skjorta i sina händer och begraver sitt ansikte i den och säger får jag behålla den här? så lågt att det knappt hörs.
Så nej, inte vad var det jag sa.
Inte ännu.
Att jämföra äpplen med päron.
Vi satt länge i mitt kök igår, jag och Kim, med de gula tulpanerna mellan oss och det Zorninspirerade vinet på behändigt avstånd på diskbänken och vi pratade om männen i vårt liv - både de gamla, en gång älskade, och de som numera stövlat in i våra liv och tagit sig plats.
- Så? säger Kim och viftar med cigaretten mot tulpanerna. Samuel?
- Jag vet inte, säger jag ärligt och rycker på axlarna. Han är... olik.
- Olik?
- Ja. Herr Finans är sträv och vass i kanterna och pressveckad; han säger färre ord på en timme än jag gör i en mening. Han är trögflytande och stark och fastankrad och han har en bokhylla med böcker jag inte ens skulle förstå om jag så försökte.
Kim skrattar.
- Och Samuel?
- Samuel är... Blå? Ja, han är blå och vit och mjuk som segelduk. Han är en sån som skrattar med öppen mun och kan knyta knopar och balansera på bryggor och han har en överkropp som får mig att bli fjorton igen.
- Han ser dyr ut, nickar Kim och jag sprutar nästan vinet rakt ut innan jag hinner kväva skrattet.
- Dyr?!
- Ja, du vet... Han är en såndär... sjöpirat.
- Han är så mycket hav att man hör Monica Zetterlund sjunga så fort man ser honom, suckar jag.
- Så kan man också säga, ler Kim och askar. Potato, potato.
Och sen skålar vi för tulpaner och svår litteratur och livet, och när Kim lämnar mig för att snubbla hem till Omar har morgonen redan börjat komma och ingenting känns längre lika bråttom som förut.
Att fira alla hjärtans dag.
Eftersom Omar skulle jobba och utsikterna för att Herr Finans skulle komma och röva bort mig för en romantisk helg var ganska minimala så beslutade Kim och jag att vi skulle ta saken i egna händer och fira en egen alla hjärtans dag här, hemma hos mig, med vitt vin och mangofrukter och samtal om ingenting.
- Vad ska jag handla för vin? undrar Kim när hon ringer från systemet. Det finns... öh... mycket att välja på.
- Vet inte?
- Här finns ett... Mosellands något. Moselland Riesling?
- Det blir säkert bra.
- Den har en söt låda. Lite Zorn goes vårtokig, sådär. Kurbitsar och målade vindruvsklasar. Den tar vi!
Och jag håller med och säger att en av anledningarna till att jag älskar henne är för hennes förmåga att välja bag in box-vin efter hur boxen ser ut och hon skrattar och säger tja det är ju inte så petigt och sen börjar hon prata med kassörskan innan vi har lagt på och jag hör henne säga visst är det en fin liten låda? och sen bryts det.
Minuter senare öppnar hon min dörr och kliver in i hallen med rosa tumvantar och håret i en vildsint hästsvans och hon sträcker fram en blombukett inslagen i vitt papper.
- Till dig, säger hon. Hängde på dörren. Har du inte varit ute idag eller?
- Nej, inte på några timmar, svarar jag förbryllat och tar emot buketten. Vem har...?
- Öppna! Öppna! säger hon och spärrar upp ögonen och sen hjälps vi åt att riva upp inslagningen tills en handfull gula tulpaner nickar fram och kippar efter luft.
- Åh! säger Kim.
- Åh, säger jag.
- Här är ett kort. Hon räcker fram den lilla vita lappen och den innehåller inget namn eller smäktande rader, bara ett enda ord och ett frågetecken:
Bada?
och jag skrattar rakt ut och säger Samuel och Kim ler menande och sen beger hon sig ut i köket för att hämta två vinglas och låta mig stå kvar i hallen med mina tulpaner och det vita kortet; oförmögen att veta hur jag ska reagera.
Att inte veta.
Lördag. Två dagar sen mina fingrar var snärjda i hans hår och gardinerna stängde ute gatlyktorna och alla klockor stod still. En dag sen jag senast hörde hans röst; ett förvirrat samtal över telefon där kontorsljuden i bakgrunden överröstade allt trots att jag blundade och bara försökte koncentrera mig på hans röst - försökte hitta det jag ville höra i alla pauser och mellan varenda mening:
- Mår du bra? Sen igår? frågar han och jag kan inte låta bli att le åt att han är en sån man som är artig nog att vara tvungen att fråga kvinnan som inte är hans fru om hon mår bra efter att ha legat i hans famn och blivit kysst i timmar.
- Absolut.
Jag borde kanske stannat där men något i mig vill mjukhet och är omöjligt att hålla inne så jag lägger till:
- Men du; vad gör du med mig? Jag har gått vilse två gånger idag...
Det blir en paus, så kort att den är svår att upptäcka, men likväl en paus. Avgrundsdjup.
- Du då? Hur mår du? skyndar jag mig att säga. Mest för att jag borde. Men också för att det finns hundratals svar i mitt huvud som jag önskar kunde komma.
- Jodå. Det är ju... vad var det du sa? Vad det är. Det är vad det är.
- Ja.
- Det får bli vårt nya motto.
- Mhm.
Tystnad. Alltid denna tystnad. Sen är hans röst där igen:
- Måste gå nu. Men vi hörs av.
- Ja. Det gör vi.
- Ja... Vi hörs av. På något sätt.
- Ja.
Jag försöker låta sval och fjäderlätt på rösten, försöker låtsas som ingenting, och vi lägger på och jag sitter kvar med telefonen i min hand och undrar vad det egentligen betyder när fjärilarna i magen slår oroligt med vingarna och man pratar om att höras av och man fortfarande inte vet vad det är som har hänt.
Att vilja mer än det får plats.
Jag vet inte vad som har hänt.
Igår stod jag i fönstret och såg honom komma gående under gatlyktorna; grå rock, svart halsduk, svängande armar, såg honom gå in genom min port och räknade tyst för mig själv en trappa, två trappor, tre tills dörrklockan ringde och mina händer slutade skaka.
Sen stod han där.
Han såg tröttare ut än jag mindes honom, som om de här veckorna hade väckt honom varje natt i djupsömn, men hans blick var klar och milsdjup och när hans armar tafatt samlade in mig i en kram var hans doft överallt och hans värme så tydlig att jag kunde andas den.
- Hej, sa han.
- Hej, svarade jag.
Och så blev vi stående ett tag, obekväma, tills jag viftade åt honom att hänga av sig rocken och följa med mig ut i vardagsrummet. Han gick med starka steg bakom mig och det enda jag kunde tänka på var hur han kunde vara så lugn och hur bekant hans doft var där den dröjde sig kvar på min kind.
- Öl? frågade jag, mest för att det vore skönt att ha något att hålla i.
- Gärna.
Han tog emot flaskan och slog sig ner i soffan som en pojke; längst ut på kanten och med ena benet under sig och jag hann tänka han är egentligen för gammal att sitta så innan han harklade sig och pillade med öletiketten och sa
- Du är brun fortfarande?
nästan som om det vore en fråga och jag svarade något om att det försvinner fort och sen blev det tyst igen och inuti mig dunkade det; vad är det du vill prata om vad var det du ville? Säg då! men han sa ingenting, lutade sig bara bakåt och såg på mig med kisande ögon och synen av honom vit skjorta, uppkavlade ärmar, starka händer var tillräckligt för att få mig ur balans.
Vi drack ölen tysta ett tag och trots att vi satt i samma soffa var det en ocean av tveksamhet mellan oss. Rörelserna var först stela och konstlade sen var plötsligt hans hand där på min vad -
hans tummes fasta grepp över jeanstyget
och mitt hjärta drog efter andan och mina fingrar fann hans knäveck och lirkade in sig där och lättnaden som tog plats efter saknaden var ontskön; som när is spricker.
- Kom, sa han och sen var han över mig (eller jag över honom, jag kan inte riktigt komma ihåg hur det var) och hans armar bildade en bro över min ländrygg och tyngden från hans kropp var som en halv flaska vin och hans tunga var överraskande försiktig mot min.
Hur länge kan det ha varit? Vi låg sida vid sida med benen intrasslade i varann och hans hand följde nya vägar över min midja och det enda jag kunde tänka på var hur vacker han var och hur otroligt lätt det var att andas En timme? innan han var tvungen att svänga benen över soffkanten och sträcka sig efter den där skjortan och klä på sig onåbarheten igen för att ge sig ut från min port för att spela squash med Johansson.
- Vad gör vi med det här? frågar hans rygg mig där jag ligger på mage med hakan i handen och ser på när han klär på sig.
- Vad vill du göra?
- Vad vill DU göra?
Han vänder sig om och ser på mig, knäpper de sista skjortknapparna.
Jag vill slita av honom skjortan igen och låta fingrarna gå vilse i hans halsgrop och säga älskade! förstår du inte? och kyssa honom tills han blir yr och glömmer bort Johansson och squash och allt annat som ger honom den där skuggan av avlägsenhet över ansiktet, men det har jag inte ord till så jag rycker på axlarna istället:
- Det är vad det är.
Han nickar och lutar sig fram och kysser mig, tar på sig rocken och går och timmar senare, när orden måste ut, skickar jag ett sms:
hela soffan doftar du och allt känns upp och ner
som han inte svarar på, och sen somnar jag och drömmer om honom och mig och ett hotell med många trappor och jag vet inte
vet inte!
vad som har hänt.
Att komma hem.
Allt tar slut förr eller senare. Det bara är så. Efter tio dagars villkorslöshet stänger vi hotelldörren efter oss för sista gången och går tysta genom korridoren; en fot efter den andra.
Jag säger hejdå till Samuel i hotellobbyn; han sitter mitt emot mig i en av de där fotöljerna man får ryggskott av, framåtlutad och med armarna på knäna, och hans ögon har raka spretiga fransar som slår ihop som vingar när han blundar och säger:
- Det är bara en timme bort, vet du.
Och jag lägger en hand på hans underarm och låter den ligga där, stilla, medan folk omkring oss drar resväskor och svär över trängseln och ropar till varann att inte glömma passet.
- Jag vet.
Han drar mig upp ur fotöljen och snurrar in mig mot sitt bröst och jag hinner tänka att han luktar läder och solvarm segelbåt, innan Kim stryker mig över ryggen och säger att det är dags att gå.
På bussen till flyget hamnar vi bredvid en barnfamilj med fyra döttrar varav alla gråter högljutt och jag måste vila pannan mot rutan för att inte bli galen, men Kim tar min hand och masserar min handflata med tummen och så berättar hon om saker vi gjort de här dagarna tills oviljan över att vara på väg tillbaka igen släpper taget om mig och jag börjar skratta -
men i väskan ligger min mobil med fem ord:
Kom hem. Vi måste prata.
Och ingenting i mig kan tänka bort dom.
